Magick Without Tears

... avslagen.

Inte så på det sättet att jag vill att någon kommer och sätter på mig.... eller ens slår på mig.
Men jag är trött, har ont och vill mest bara att de närmaste dagarna skall förflyta utan att jag märker av dem.

Jag har så mycket förväntan - väntan och längtan.
På personer, på saker som skall ske och efter avslappning.

Men jag förväntar mig samtidigt inget utåt - jag väntar i onödan eftersom saker sker som de skall och min längtan. Efter lugn. Efter ro.
Min längtan kommer stillas en dag snart... mycket snart. Om några dagar står det klart.
Det som är inom mig som börjat tryckas ut, pressas mot min ögonhåla. Mot min panna... jag undrar...
Vad är det, till vilket syfte och varför?

Imorgon är det 4-åringens mammadag och 2-åringens pappadag, då skall vi dela upp barnen lite och bara göra roliga saker. Sedan på torsdag skall vi byta. I ett försök att få dem lite tryggare och lugnare i denna nya miljö de flyttat till.
De trivdes gott ute på ön och lille-minsten sade på morgonen att han skulle köpa en sådan liten stuga till pappa en dag, för man sov så bra i dem.

Palam L.V.X.
//C.G.

Nu skall jag strunta i er alla andra. Vill man mig något hädanefter hör man av sig till mig. Jag skall ut nu och se till att barn och hund får ha det bra.

I övrigt - Fira lugnt.

Vissa saker jag läst under dagen skulle kunna göra mig ledsen - men till vilken nytta?
Vissa borde veta bättre.
Vissa borde hålla ord.
Vissa borde få ha det bra.
Vissa saker är ovissa.

Från och med idag är jag min egen, tillhör ingen på något vis.
New years eve of Love.
Love is the Law, love under will.

Stänger av - stänger ner och tar hand om mig själv.

Take it for what it is or: Leave me alone please?

//C.G.

- När jag blir vuxen skall jag bestämma över dig! Säger lillkillen.
- Okej. Säger jag. - Inga problem, det får du gärna. Lovar jag
- Får jag? Frågar han.
- Självklart får du det, du behöver bara starta ett företag och anställa mig. Säger jag svarande.
- Så gör du som jag säger? Undrar han.
- Japp, då är det ju du som skall se till att betala mig så jag kan köpa alla de sakerna som du nu får av mamma eller mig, som kläder, mat, godis, ställe att bo på och alla andra saker jag behöver för att kunna leva och må bra. Svarar jag.
- Jag behöver tänka lite på det här! Säger han.

Han sitter tyst en stund och säger sedan.
- Min butik skall vara stängd på lördagar, då skall man inte arbeta - då är det fest och vila.
Varvid jag undrar i mitt stilla sinne var nu detta kommer från och vad det skall leda till. Jag vet ju att vi har judiskt påbrå, men det är ganska långt tillbaka och dessutom är det inte direkt så att vi gått in på moseböckerna med denna snart femåriga kille.

- Pappa? Frågar han sedan.
- Ja. Svarar jag.
- Lever du när jag är vuxen då? Undrar han.
- Ja, det vill jag iallafall, men helt säker kan man ju inte vara. Svarar jag.
- Din ande lever väl iallafall så länge jag hör dig när jag tänker? Frågar han.
- Ja, min ande lever nog längre än så, men iallafall lever jag så länge folk hör mig. Svarar jag.
- Men om du dör innan jag blir vuxen måste du skynda dig till en ny kropp - jag kommer vara hemma och vänta på dig. Säger han.
- Jag skall göra mitt bästa. Lovar jag.

Sedan satt han tyst länge.

- Vad kostar hundbajspåsarna som sitter vid papperskorgen? Frågar han sedan.
- De är gratis. Svarar jag.
- INGENTING i världen är gratis. Ropar han.
- Sant, helt riktigt. Det är kommunen som betalar dem, men vi slipper betala. Svarar jag.
- Ja, men vad kostar de då? Frågar han
- Det måste vi nog fråga dem på kommunen efter semestern. Säger jag.

Så gick vi sakta hemåt.

- Pappa, i min butik skall jag bara sälja saker av porslin och det skall vara gratis. Säger han sedan.
- Fin tanke jag jobbar gärna i din butik då, men var skall du få porslinet ifrån? Frågar jag.
- Men det har vi ju redan hemma. Säger han och äntligen stod det klart igen att han skall fylla fem år till vintern.

Barn kan skifta så mellan naivitet och allvarliga existensiella frågor att man som vuxen önskar man hade samma förmåga. Bekymmerslösheten och faktiskt kunna koncentrera sig ENBART på att utvecklas genom att ha skoj.
Sedan ha rätt att få totala sammanbrott, psykbryt och bara skrika för att man inte vet hur man skall sluta.

Fast sanningen skall fram - Även jag tycker det är ganska drygt och tröttsamt efter någon timma av ylande som inte går ut på annat än att få fram " UHUUUUUUUUU".
Känns som slöseri med kalorier ;-)

Palam L.V.X.
//C.G.

Jag tänker som bekant en hel del och det är inget undantag nu.
Jag lever intensivt i det mesta, det vet alla som känner mig privat - alltid i kontroll men lite svävande.
Det är min luftkudde så jag inte skadas så illa.

Ett problem med att sätta ner fötterna i marken är att man direkt bryter benen om man faller.
Varför jag nu under en period av att vara helt jordad faktiskt har för avsikt att stå rakryggad.
Bunden av mig själv, som klippan i berget - utsatt för makternas eviga påverkan åt vilket håll det än må bära.

Min syster säger att det är viktigt att jag upplever alla känslor och aspekter därav -åh, så jag älskar henne -
och på något vis känns det mysigt att bara som ett frö, släppa taget och landa där någon annan bestämmer.
Just nu känner jag mig vilsen, blyg, osäker och fantastiskt nervös.

Jag för inte i denna stund utan känner en ny form av initiering - en påbörjan eller start på en ny typ av liv.
Ett som som skall ledas parallellt med vem jag är.
En koppling mellan dem är viktig.

Jag har släppt allt en stund och låter en utveckling ske som för många kanske är oanad, andra har väntat spänt.
Själv har jag till viss del hindrat detta.
Men nu är det dags för den nya solen att titta fram - En ny dag gryr.



Jag älskar rösten hos kvinnan som sjunger denna. Musiken är bra och passagerna fantastiskt avvägda.
Texten är otroligt talande och jag vill dela den med er och jag väljer då en med texten inkluderad.
Jag är en person - som jag sade till min exfru - som må älska ändlöst, men inte villkorslöst.

Den sorgen jag känner i vissa avseenden och alla tårar jag fällt för världen och människor.
Alla kvinnor jag varit en del av som på ett eller annat sätt visat sig fel - vilka jag fällt många tårar för.
De tårarna är inget mot de som kommer - men jag har bestämt mig för att bara gråta vackra tårar.

Jag vet att bloggen heter Magick Without Tears. Men i sanning finns där inga tårar utan någon magi.
“Come unto me” is a foolish word: for it is I that go. Liber AL II:VII

Så måste jag också ta med en otrolig låt till av denna kvinna.
Ensam må vara stark, men till vilken nytta?
Utan någon att oroa sig för och ge sig hän till är styrkan bara ännu en svaghet.

Jag sitter mest här nu och tänker på allt som sker runt mig och runt de jag på ett eller annat sätt bryr mig om och håller kära. Allt som behöver ordnas de närmaste veckorna och jag vet ännu inte hur folket som det berör fungerar helt - varför jag oroar mig en aning - förhoppningsvis i onödan.
Livet ter sig bra tungt och till synes onödigt hårt ibland, men det finns där alltid en ljusning om man bara vänder sin blick åt rätt håll för ledning.

Mina tankar är fyllda av att finna stöd att ge till andra nu för tiden - men samtidigt ligger där en sak och gnager i mitt huvud.
En känsla som inte är min - en känsla jag inte bett om. Den är mycket obehaglig och jag känner det som ett intrång att den finns där.

Men samtidigt vägs den upp, på ett vis av en i mig ovanlig företeelse...
Jag vet faktiskt inte vad jag skall ta mig till - hur jag skall göra och bete mig i en fråga.
Det är ovanligt, spännande, ganska trevligt och otroligt befriande.
Det är inte jag som för - inte jag som leder...
Min vilja och nyfikenhet att utforska leder till att det verkar som att jag drar mig undan till viss del.

En blyg C.G.
Inte den normala skyggheten.
Inte den normala oron.
Inte det brukliga inneslutandet.
En blyghet som får mig att delvis tappa talförmågan inför människor och jag säger skumma saker, svettas och beter mig som en scendebutant.

Kanske bottnar blygheten i en rädsla att släppa lite kontroll och fästa fötterna i marken jag står på.
Blygheten kan bottna i att jag faktiskt är blyg för mig själv undrandes hur jag kommer att fungera i det som kommer.
Jag känner inte helt till utfallet i detta.
Varför jag egentligen släpper hela grejen och bara slappnar av.
I det trygga, i det  jag känner till.
Till nästa gång tanken dyker upp.

So mote it be - I am but a man.
Jag kan inte ens få till en vettig dikt.
För då kommer tanken.
Tankarna.
Den negativa känslan av att ha blivit invaderad.
Den positiva lalala-glädjen av att vara fri att inte tänka.

Bara låta mig vara

Kan inte säga det bättre än denna låt:



Palam L.V.X
//C.G.

Den äldre:

"Pappa - du är en riktig sockerråtta. Och jag luras faktiskt inte"
(Till saken hör att jag inte ens tog socker till kaffet, men han hörde mig säga det igår)

Den yngre:

"Jag å"
(Antingen menar han att han inte luras eller att han också är en sockerråtta - jag gissar det sistnämnda)

Sedan tar lill-skiten en kartong med lego, häller ut på golvet, tittar på hur det ser ut, tar sig för huvudet och går ut i köket och sätter sig.
Jag ber honom att antingen plocka upp det eller leka med det, för det är inte bra att bara hälla ut och sedan gå.
Då pekar han på fötterna och säger "ajajajaj".

Jag förklarar att om han sätter sig vid utkanten av röran och bygger sig inåt, så behöver det inte göra ont.
Nu är lugnet återställt och den ene bygger et militärflygplan som skall kunna bomba, medan den andre bygger en brandbil som kan släcka eldar.
Ganska bra egentligen, för då har jag sysselsatt två barn i att lära sig att underhålla fyra industrier inom säkrande av infrastruktur.

Renhållning - givetvis viktigt.
Byggbranchen - Stadsplanering.
Armén - Flygvapnet
Räddningstjänsten - Brandförsvaret.

Behöver nog ett par barn till som lär sig de övriga samhällsfunktionerna som sjukvård och handel också.
Kanske en polis mitt upp i allt, om inte arméchefen vill vara militärpolis och sjukvårdare. Då har vi effektiviserat samhället en aning.

"Nej, det finns inget att bomba ju, jag skiter i detta nu" - sade han.

Jag säger då det. Om fler bara slutade leta efter orsaker att bomba, skulle vi nog slippa en hel del problem.
Även rent metaforiskt.

Palam L.V.X.
//C.G.

Nu har jag iaf fått till ett möte med en hund som min vovve står ut med, även här hemma. Det funkade söt-bra.
Dessutom har jag haft ett najs besök här på eftermiddagen på fika med barnen.

Det återkommer vi till senare, men först lite om gårdagen.

Vi var ner till barnens mor igår och mellangrabben lade naturligtvis ur sin telefon - mot allvarlig inrådan från undertecknad.
Naturligtvis glömdes denna bort och efter vi gått nästan hela vägen hem igen kom han på att han glömt sin telefon - mammas telefon avslagen, så jag ringde hans telefon.
Det var en ung och redig herre på 14-15 år som hittat telefonen och återlämnade den till barnens moder. Otroligt fint gjort och vi är mer tacksamma än den hittelönen som lämnades.
Sådant beteende uppmuntras... STORT.

Så idag...

Minstingen mår bättre idag och han lyckades nog charma in sig lite hos både besökande hund och matte idag.
Det kändes skönt och avslappnat, fast nytt och lite spännande, eftersom jag inte känner ungvovven så gott ännu. Får se om det faller sig så att de kommer tillbaka lite senare under kvällen, eller om det blir en annan dag - oavsett skall jag sitta här och kolla på några roliga avsnitt av något ballt och skrattframkallande.

Vuxensällskap är ganska viktigt så man kan skratta åt samma saker och dela en kanna té när man ändå inte sover.
Jag och pojkarna hoppas på fortsatta lekbesök och fika - de uppförde sig helt exemplariskt - så jag tror inte vi skrämde någon onödigt mycket.
Så är det härligt med en större flock att promenera runt med.

Men jag återkommer om hur de kommer överens...
Palam L.V.X.
//C.G.