Bara låta mig vara
Jag sitter mest här nu och tänker på allt som sker runt mig och runt de jag på ett eller annat sätt bryr mig om och håller kära. Allt som behöver ordnas de närmaste veckorna och jag vet ännu inte hur folket som det berör fungerar helt - varför jag oroar mig en aning - förhoppningsvis i onödan.
Livet ter sig bra tungt och till synes onödigt hårt ibland, men det finns där alltid en ljusning om man bara vänder sin blick åt rätt håll för ledning.
Mina tankar är fyllda av att finna stöd att ge till andra nu för tiden - men samtidigt ligger där en sak och gnager i mitt huvud.
En känsla som inte är min - en känsla jag inte bett om. Den är mycket obehaglig och jag känner det som ett intrång att den finns där.
Men samtidigt vägs den upp, på ett vis av en i mig ovanlig företeelse...
Jag vet faktiskt inte vad jag skall ta mig till - hur jag skall göra och bete mig i en fråga.
Det är ovanligt, spännande, ganska trevligt och otroligt befriande.
Det är inte jag som för - inte jag som leder...
Min vilja och nyfikenhet att utforska leder till att det verkar som att jag drar mig undan till viss del.
En blyg C.G.
Inte den normala skyggheten.
Inte den normala oron.
Inte det brukliga inneslutandet.
En blyghet som får mig att delvis tappa talförmågan inför människor och jag säger skumma saker, svettas och beter mig som en scendebutant.
Kanske bottnar blygheten i en rädsla att släppa lite kontroll och fästa fötterna i marken jag står på.
Blygheten kan bottna i att jag faktiskt är blyg för mig själv undrandes hur jag kommer att fungera i det som kommer.
Jag känner inte helt till utfallet i detta.
Varför jag egentligen släpper hela grejen och bara slappnar av.
I det trygga, i det jag känner till.
Till nästa gång tanken dyker upp.
So mote it be - I am but a man.
Jag kan inte ens få till en vettig dikt.
För då kommer tanken.
Tankarna.
Den negativa känslan av att ha blivit invaderad.
Den positiva lalala-glädjen av att vara fri att inte tänka.
Bara låta mig vara
Kan inte säga det bättre än denna låt:
Palam L.V.X
//C.G.
Livet ter sig bra tungt och till synes onödigt hårt ibland, men det finns där alltid en ljusning om man bara vänder sin blick åt rätt håll för ledning.
Mina tankar är fyllda av att finna stöd att ge till andra nu för tiden - men samtidigt ligger där en sak och gnager i mitt huvud.
En känsla som inte är min - en känsla jag inte bett om. Den är mycket obehaglig och jag känner det som ett intrång att den finns där.
Men samtidigt vägs den upp, på ett vis av en i mig ovanlig företeelse...
Jag vet faktiskt inte vad jag skall ta mig till - hur jag skall göra och bete mig i en fråga.
Det är ovanligt, spännande, ganska trevligt och otroligt befriande.
Det är inte jag som för - inte jag som leder...
Min vilja och nyfikenhet att utforska leder till att det verkar som att jag drar mig undan till viss del.
En blyg C.G.
Inte den normala skyggheten.
Inte den normala oron.
Inte det brukliga inneslutandet.
En blyghet som får mig att delvis tappa talförmågan inför människor och jag säger skumma saker, svettas och beter mig som en scendebutant.
Kanske bottnar blygheten i en rädsla att släppa lite kontroll och fästa fötterna i marken jag står på.
Blygheten kan bottna i att jag faktiskt är blyg för mig själv undrandes hur jag kommer att fungera i det som kommer.
Jag känner inte helt till utfallet i detta.
Varför jag egentligen släpper hela grejen och bara slappnar av.
I det trygga, i det jag känner till.
Till nästa gång tanken dyker upp.
So mote it be - I am but a man.
Jag kan inte ens få till en vettig dikt.
För då kommer tanken.
Tankarna.
Den negativa känslan av att ha blivit invaderad.
Den positiva lalala-glädjen av att vara fri att inte tänka.
Bara låta mig vara
Kan inte säga det bättre än denna låt:
Palam L.V.X
//C.G.
Kommentarer
Trackback
