Magick Without Tears

Den äldre:

"Pappa - du är en riktig sockerråtta. Och jag luras faktiskt inte"
(Till saken hör att jag inte ens tog socker till kaffet, men han hörde mig säga det igår)

Den yngre:

"Jag å"
(Antingen menar han att han inte luras eller att han också är en sockerråtta - jag gissar det sistnämnda)

Sedan tar lill-skiten en kartong med lego, häller ut på golvet, tittar på hur det ser ut, tar sig för huvudet och går ut i köket och sätter sig.
Jag ber honom att antingen plocka upp det eller leka med det, för det är inte bra att bara hälla ut och sedan gå.
Då pekar han på fötterna och säger "ajajajaj".

Jag förklarar att om han sätter sig vid utkanten av röran och bygger sig inåt, så behöver det inte göra ont.
Nu är lugnet återställt och den ene bygger et militärflygplan som skall kunna bomba, medan den andre bygger en brandbil som kan släcka eldar.
Ganska bra egentligen, för då har jag sysselsatt två barn i att lära sig att underhålla fyra industrier inom säkrande av infrastruktur.

Renhållning - givetvis viktigt.
Byggbranchen - Stadsplanering.
Armén - Flygvapnet
Räddningstjänsten - Brandförsvaret.

Behöver nog ett par barn till som lär sig de övriga samhällsfunktionerna som sjukvård och handel också.
Kanske en polis mitt upp i allt, om inte arméchefen vill vara militärpolis och sjukvårdare. Då har vi effektiviserat samhället en aning.

"Nej, det finns inget att bomba ju, jag skiter i detta nu" - sade han.

Jag säger då det. Om fler bara slutade leta efter orsaker att bomba, skulle vi nog slippa en hel del problem.
Även rent metaforiskt.

Palam L.V.X.
//C.G.