Det blir för mycket, ibland...
... Även för mig.
Jag är, som de flesta som känner mig, inte den som direkt gnäller om att jag har det svårt.
Jag bruker heller inte bli nämnvärt sjuk och smittas inte lätt av en massa skit som hänger i luften.
Sist jag var sjuk på riktigt var ju några timmars vinterkräksjuka för några år sedan... innan det var det väl tio år - då jag hade en lunginflamation som var betingad av att jag arbetat i en "dålig" miljö.
Annars har det bara varit vattkoppor när jag var 5-6 år.
Många gånger genom åren har jag kännt mig hängig, trött och risig - ibland med sprängande huvudvärk. Men alla de sakerna har väl delvis berott på omständigheter utanför mig och någon infektion som bekämpats innan jag blivit sjuk av den.
Men nu.... känns det som att jag tappar kontrollen helt över min kropp, dess temperatur och försvarsmekanismer.
Det är så mycket skit runt mig och de som står mig nära nu att jag helt enkelt inte har energi nog att vara frisk länge till.
Att stressen kan göra att man blir döv på ena sidan, får hög feber med frossa, dubbelsidig huvudvärk... Ryggont...
Ont i lederna och leda till en allmän handlingsförlamning, är ju känt för många. Men inte för mig.
Det är helt enkelt så att de som styr och ställer och bestämmer över min framtid, som vill se till att jag har det bra och får ett värde. Gör just det motsatta - för att jag nu blir sjuk av det de gör mot mig - inte bara lite annorlunda.
Men det är klart... Fysiologiska sjukdomar förstår sig folk på. Men att jag blir sjuk av att inte ha en möjlighet att leva mitt liv - ser ingen... De ser bara att man inte mår bra, skiter i orsaken bakom.
Men jag kämpar på, gnäller i minsta möjliga mån. nu skall jag och lillgrabben städa för att se om vi får besök sedan. Om inte annat så vill jag iallafall att min kvinna skall få komma hem till ett balanserat hem, bara kunna slå sig ner och vila.... samla sig.... och rå om sig själv, ikväll efter att ha varit på jobbet i nästan 30 timmar.
Sedan måste jag klämma in en massa telefonsamtal till olika personer. Skriva brev och papper. Planera upp några eventuella möjligheter.
Kontakta jurister och statliga organ. Kolla över ekonomin framöver, skriva om budgeten.
Ja, allt det där som man helst vill göra på en fredag och under en helg, då ena grabben har sitt femårskalas.
Fem år på måndag... ja, jisses... tiden går fort... Min vackra vackra, fina och underbara pojke.
Bild från i höstas då vi äventyrade genom att gå nerför Åreskutan.
Han klarade hela turen - UTAN problem.
Palam L.V.X.
//C.'.G.'.
Jag är, som de flesta som känner mig, inte den som direkt gnäller om att jag har det svårt.
Jag bruker heller inte bli nämnvärt sjuk och smittas inte lätt av en massa skit som hänger i luften.
Sist jag var sjuk på riktigt var ju några timmars vinterkräksjuka för några år sedan... innan det var det väl tio år - då jag hade en lunginflamation som var betingad av att jag arbetat i en "dålig" miljö.
Annars har det bara varit vattkoppor när jag var 5-6 år.
Många gånger genom åren har jag kännt mig hängig, trött och risig - ibland med sprängande huvudvärk. Men alla de sakerna har väl delvis berott på omständigheter utanför mig och någon infektion som bekämpats innan jag blivit sjuk av den.
Men nu.... känns det som att jag tappar kontrollen helt över min kropp, dess temperatur och försvarsmekanismer.
Det är så mycket skit runt mig och de som står mig nära nu att jag helt enkelt inte har energi nog att vara frisk länge till.
Att stressen kan göra att man blir döv på ena sidan, får hög feber med frossa, dubbelsidig huvudvärk... Ryggont...
Ont i lederna och leda till en allmän handlingsförlamning, är ju känt för många. Men inte för mig.
Det är helt enkelt så att de som styr och ställer och bestämmer över min framtid, som vill se till att jag har det bra och får ett värde. Gör just det motsatta - för att jag nu blir sjuk av det de gör mot mig - inte bara lite annorlunda.
Men det är klart... Fysiologiska sjukdomar förstår sig folk på. Men att jag blir sjuk av att inte ha en möjlighet att leva mitt liv - ser ingen... De ser bara att man inte mår bra, skiter i orsaken bakom.
Men jag kämpar på, gnäller i minsta möjliga mån. nu skall jag och lillgrabben städa för att se om vi får besök sedan. Om inte annat så vill jag iallafall att min kvinna skall få komma hem till ett balanserat hem, bara kunna slå sig ner och vila.... samla sig.... och rå om sig själv, ikväll efter att ha varit på jobbet i nästan 30 timmar.
Sedan måste jag klämma in en massa telefonsamtal till olika personer. Skriva brev och papper. Planera upp några eventuella möjligheter.
Kontakta jurister och statliga organ. Kolla över ekonomin framöver, skriva om budgeten.
Ja, allt det där som man helst vill göra på en fredag och under en helg, då ena grabben har sitt femårskalas.
Fem år på måndag... ja, jisses... tiden går fort... Min vackra vackra, fina och underbara pojke.
Bild från i höstas då vi äventyrade genom att gå nerför Åreskutan.
Han klarade hela turen - UTAN problem.
Ja, men i övrigt... finns det i nuläget inte mer att säga om något.
Mer än att jag kommer få kontroll över allt igen.
Jag kommer inte låta mig brytas ner utan kamp.
"Let it be that state of manyhood bound and loathing. So with thy all; thou hast no right but to do thy
will." - Liber AL 1:42
Det löser sig... om man bara Vill och orkar kämpa.
Mer än att jag kommer få kontroll över allt igen.
Jag kommer inte låta mig brytas ner utan kamp.
"Let it be that state of manyhood bound and loathing. So with thy all; thou hast no right but to do thy
will." - Liber AL 1:42
Det löser sig... om man bara Vill och orkar kämpa.
Palam L.V.X.
//C.'.G.'.
Kommentarer
Trackback
