Världen är vacker? Världen är en illusion!
Man bygger upp så mycket av förväntningar och förhoppningar runt det som ibland kallas framtiden.
Man använder en del material från det förflutna, som ett menlöst försök att återanvända saker som redan förbrukats, och förverkats - som omvandlats till annat.
Löften
Drömmar
Tankar
Idéer
Ord
Händelser
Världen är inte statisk och konkreta bergfasta saker är inte eviga de heller.
Jordskorpan ändras, landmasor förflyttar sig Universum i sig självt är föränderligt och inte ens stjärnbilderna är sig lika längre.
Under marken - ytan - rör sig saker än snabbare och våldsammare och ett och annat utbrott förmörkar tillvaron och himlen då och då.
Vissa saker leder till permanenta förändringar - om man ser saker man aldrig trodde man skulle se - hör saker man aldrig skulle höra och är med om saker man trodde man skulle slippa.
Likt förbaskat står man där med sand rinnande mellan fingrarna för att försöka rädda det där sandslottet man så stolt byggt upp, från den förkastningen som sakta men säkert bildas under det.
För att bara stå med några få korn kvar i blåsten, med händerna knutna mot vinden som tornar sig.
Med svidande tårar i ögonen och ett sprängande tryck i öronen står man, mitt i stormen och tvekar.
Men blundar man hårt, släpper allt i händerna och slappnar av, håller för sina öron, låter sig tas med vinden och falla i glömska - kan man kanske iallafall själv, minnas och glädjas av den bilden och tanken man har. Det är nog så de normala lever kan jag tro.
De man inte minns har fallit i glömska...
De som far med vinden märks inte mer än blåsten...
De som håller för sina öron hör inte ropen...
De som slappnar av saknar spänningen som gör att man registrerar dem.
De som inte håller i något har inget att förlora...
De som blundar ser inte var de varit, är eller var de skall...
Ändå är det oftast de det beror på att det blir som det blir, när vrakspillrorna av liv och drömmar, yr omkring och raserar det andra bygger.
Jag leker lite med tanken att bara sluta bry mig - eftersom världen ändå inte är vackrare än den bild jag har av den.
Det verkar som om det är vad som behövs - för att vara en fullvärdig människa.
Allt annat är nog ändå meningslöst i längden om man ensam är den som bygger, ett sandslott i en öken mitt under en storm... så puckat.
Det var nog allt jag hade att säga. Men å andra sidan, glöm det gärna.
**Signing off**
Man använder en del material från det förflutna, som ett menlöst försök att återanvända saker som redan förbrukats, och förverkats - som omvandlats till annat.
Löften
Drömmar
Tankar
Idéer
Ord
Händelser
Världen är inte statisk och konkreta bergfasta saker är inte eviga de heller.
Jordskorpan ändras, landmasor förflyttar sig Universum i sig självt är föränderligt och inte ens stjärnbilderna är sig lika längre.
Under marken - ytan - rör sig saker än snabbare och våldsammare och ett och annat utbrott förmörkar tillvaron och himlen då och då.
Vissa saker leder till permanenta förändringar - om man ser saker man aldrig trodde man skulle se - hör saker man aldrig skulle höra och är med om saker man trodde man skulle slippa.
Likt förbaskat står man där med sand rinnande mellan fingrarna för att försöka rädda det där sandslottet man så stolt byggt upp, från den förkastningen som sakta men säkert bildas under det.
För att bara stå med några få korn kvar i blåsten, med händerna knutna mot vinden som tornar sig.
Med svidande tårar i ögonen och ett sprängande tryck i öronen står man, mitt i stormen och tvekar.
Men blundar man hårt, släpper allt i händerna och slappnar av, håller för sina öron, låter sig tas med vinden och falla i glömska - kan man kanske iallafall själv, minnas och glädjas av den bilden och tanken man har. Det är nog så de normala lever kan jag tro.
De man inte minns har fallit i glömska...
De som far med vinden märks inte mer än blåsten...
De som håller för sina öron hör inte ropen...
De som slappnar av saknar spänningen som gör att man registrerar dem.
De som inte håller i något har inget att förlora...
De som blundar ser inte var de varit, är eller var de skall...
Ändå är det oftast de det beror på att det blir som det blir, när vrakspillrorna av liv och drömmar, yr omkring och raserar det andra bygger.
Jag leker lite med tanken att bara sluta bry mig - eftersom världen ändå inte är vackrare än den bild jag har av den.
Det verkar som om det är vad som behövs - för att vara en fullvärdig människa.
Allt annat är nog ändå meningslöst i längden om man ensam är den som bygger, ett sandslott i en öken mitt under en storm... så puckat.
Det var nog allt jag hade att säga. Men å andra sidan, glöm det gärna.
**Signing off**
Kommentarer
Postat av: Mir
bror bror bror...yr i hatten märker jag [s]
Postat av: kiki
världen är vacker. Människan mindre fager, men vissa människor är riktigt underbara.
Trackback
