Magick Without Tears

Kära läsare.

93

Jag vill här återge natten och vad jag upplevde.
Fragmenten av bilden och bitarna har satts ihop till detta, efter att jag gått genom mina anteckningar.

Vanligtvis kan man se saker förändras över tid, andra gånger sker det mycket fort, mycket fort.
Saker vi ses som statiska, kan förflyttas av oss och bilda magnifika monument över vår storhet.

Statisk berggrund som plockas isär, förflyttas långa sträckor för att sedan bygga nya berg, med grottsystem och kammare. Det kan vara allt från våra nutida städer till de magnifika pyramiderna i Egypten och Centralamerika.
Stora statyer som hackas ut för att visa och återspegla vår storhet i en ledare vi valt att följa och hylla.

Minnesstenar som rests med inskriptioner om våra kära som rest vidare och historier som hos våra nordiska runstenar eller kungliga minnesstenar.
Allt för att på något vis, visa vår storhet och markera en punkt i tiden då inget annat var viktigare än att flytta och passa samman dessa tidigare bergfasta föremål.

Andra saker är dynamiska, vindarna, molnen och vattnet och dessa dynamiska krafter gör hela tiden vad de kan för att återföra och återställa det vi förflyttat. Det går långsamt, men vindarna, molnen och vattnet har inte bråttom. De är inte som vi utan verkar sakta, nästan omärkbart men säkert för att visa att vår storhet är ögonblicklig i historien och att då ingen av oss lever kvar, kommer ingen heller minnas varför dessa block av vår jord ens förflyttades.

Vindarna bryr sig inte, molnen bryr sig inte och vattnet strömmar, varhelst än det vill. Är något i vägen, så justeras det också med tiden oavsett material.

Sedan finns det saker som man aldrig hinner lägga märke till då de ändras, under natten kan hela skogsområden skövlas eller en staty ställas på plats. Ett tivoli kan resas upp och stora landmassor rasa under våra fötter.
Dessa saker är vad vi kallar överaskningar ibland.

Men sanningen är den jag tidigare skrivit : Berggrunden är inte statisk, den är dynamisk som allt annat och flyttar sig, skiftar sig och under den ligger det strömmar av högst destruktiva krafter. Men dessa destruktiva krafter är, om man bortser från människans betydelselöshet i stort - minst lika konstruktiva som skapelsen själv.
Det bara omformar landskapet, återanvänder material som tidigare utsatts för påfrestningar och dessa krafter kan sluka berg, smälta dem och bilda nya.
Under ytan, där vi alla vandrar ligger dessa krafter och väntar på en spricka för att frigöras och visa att "nu är det dags att försöka igen".

Ibland är ytan tunn, mycket tunn och spröd. Då de som då står där och hoppar och stampar för att synas och höras - kommer snart bli varse om att under ytan väntar krafterna med orden : "Stampa lite till, jag kommer, du har min uppmärksamhet".

Allt bara för att de vill ge sken av sin egen storhet, vilket bara reflekteras av deras egen dumhet.
Vilket de snabbt får lära sig då det gamla åter kommer till ytan.

93, 93/93

Palam L.V.X.
//C.G.