Magick Without Tears

Ibland blir jag förundrad över hur knasig fördelning det är i samhället och vad som skall till egentligen för att alla skall se det oresonliga resonemanget som de resonerar.

Jag har alltid varit omgiven av folk som vetat vem jag är, nyckelpersoner i samhället som gjort det enkelt för mig och som hållit mig bakom ryggen i allt jag gjort.
Men nu har jag gjort en sak efter 34 års leverne, som faktiskt är  lite stöddigt. Jag har flyttat bort från allt och till en plats där endast ett fåtal känner till mig och hur kan nu detta vara ett problem undrar ni.

Jag har till exempel aldrig under mina trettiofyra år haft en ID-handling, till att börja med, det har inte varit aktuellt och det har inte behövts. Trots att jag bott i ett antal länder och korsat gränser till höger och vänster.
Men nu... nu har tiden kommit att jag behöver krypa fram mer, krypa ur skalet och börja existera mer öppet. Eller iallafall skall det kunna bevisas att jag existerar och inte bara är.

Jag gick till banken här i staden för att ta ut pengar. Tja.. jo.. hej på dig du. De fick ringa runt till några av dessa tidigare nämnda personer som fick uppge sina tjänstenummer och jämföra med uppgifter jag lämnade och jag var tvungen att gå igenom en röstigenkänning via telefon.
Det tog ju lite tid, men jag fick ut det jag skulle ha nu över helgen iallafall. Men så tänkte jag ju i min enfald att jag går till en ANNAN bank för att starta ett nytt konto och så skulle de kunna ge mig ett ID-kort.
Sagt och gjort jag gick dit, tog en lapp och vips ber han om... om... om...

Just det... ta mig sjutton... visst skall man ha ett ID-kort för att starta konto med numera.

- Men jag tänkte att ni kan ju göra ett ID-kort åt mig här då, så kan vi starta konto sedan. Sade jag.
- Nej, har du inget giltigt ID-kort kan vi inte ge dig ett nytt. Sade bankmannen och jag såg riktigt hur orden stockade sig i halsen för han tyckte nog det lät lika konstigt som jag.
- Så du menar att för att få ett nytt giltigt ID-kort, så måste jag ha ett redan? Frågade jag.
- Ja, precis. Sade bankmannen.
- Varför i hela friden skulle jag ha ett nytt om jag hade ett som var giltigt? Frågade jag nu lite smått förbryllad.
Mannen tittade på mig, varpå jag frågade igen.
- Men hur skall man få sitt första ID-kort om man måste ha ett redan?
- Du menar alltså att du aldrig haft någon legitimation? Frågade bankmannen som om jag vore en utomjording som precis fått inresevisum till Vintergatan.
- Precis, jag har aldrig velat ha något, inte behövt något och ärligt talat så vet jag inte varför det skall vara så svårt att få ett nu när jag behöver ett och vill ha ett.
- Det finns ju naturligtvis undantag. Säger bankmannen.
- Vad bra, svarar jag, för jag är väl ett då? Säger jag lite frågande varpå han säger.
- Du kan ju ha med dig foto, personbevis från skattemyndigheten och en familjemedlem som kan tala om att du är den du säger. Denne skall ha en giltig ID-handling.
- Ah, så personen ifråga kan legitimera mig för en legitimation, men inte legitimera mig för att ta ut pengar. Säger jag.
- Precis. Svarar han, mycket lättad över att jag inte är fullt så korkad som han byggt upp förväntningar av att jag är.

Varpå jag såg detta, var jag tvungen att fråga honom rakt ut.
- Vad är skillnaden på att legitimera mig för att jag skall få en legitimation för att ta ut pengar mot att legitimera mig för att ta ut pengar, förutom att det tar längre tid? Borde inte polismyndigheten kunna hjälpa mig ganska omgående?
- Jo, det kan du ju testa. Säger han.

Så jag går dit.

Väl där ber jag om att de skall göra mig ett ID-kort.
Damen ser på mig med tröstande ögon och säger.
- Har du en giltig ID-handling?
Jag suckar stort.
Går ut.
Åker tillbaka hit och skriver detta. Tur att man får åka buss utan legitimation fortfarande.

Nu ligger mitt hopp i händerna hos min underbara exfru, som kommer hit om en månad, så hon, som närstående kan legitimera sig att hon känner mig så jag kan få en legitimation så jag kan legitimera mig som jag känner mig: Trött i huvudet.
Skall till skattemyndigheten för att be om personbevis... men jag kan ge mig på att de då ber mig om: ???? (Vad tror ni)

Det lustiga är att OM jag skulle bli haffad av polisen och de frågade om jag var den jag är och jag svarade nej... skulle de nog veta att jag är den jag är ändå och inte ge sig så lätt som att de ber om ursäkt för att jag inte kan legitimera mig vid arresteringen.

Dessutom ligger det visst på mitt ekonomiska ansvar att bekosta detta med pengar - av en inte så liten summa heller.
Bara för att de skall kunna kontrollera mig, min identitet och mina förehavanden.
Det borde ju faktiskt kunna betalas med skattepengar, för det har jag betalat in en hel del genom åren. Mer än de flesta. Det har staten tackat stort för, utan att egentligen bry sig om vem som betalat det, uppenbarligen. Men nog fasen håller de koll så att alla betalar MINST det de skall...

Varför skall det vara så krångligt att leva inom ramarna? Jag lär få ta ut pengar genom någon annans konto denna månad med ! :-S

//C.G.